Välkomna att umgås här i kommentarerna här under era skrivpauser! Ni kan alltid börja med att presentera er.
Jag vet inte hur aktiviteten blir här på bloggen, detta är ju ett experiment. Det kan hända att de flesta är ute på Facebooksidan istället.
Själv har jag ätit frukost och ska skriva i en kvart nu innan jag tar itu med gårdagens disk. Så kommer jag köra hela dagen: skriva en stund, fixa med saker, skriva en stund, fixa med saker. Hela dagen skrivandet i fokus, återvända till det.
Det är mitt sätt. Andra kanske tivs bättre med att skriva 2-3 längre stunder under dagens lopp.
Hur kommer ni att lägga upp er skrivsöndag?
PS: Vi hörs kl 10.00, ni som vill vara med på telefonmötet. 08/50005000 kod 184518.
/Johanna
9 kommentarer:
Lizzie kände sig jätteirriterad på sin mamma. Ytterligare en gång hade hon lagt sig i hennes liv. Trodde att hon alltid visste allt bäst. Så irriterande. Att alltid behöva vara ett barn i hennes ögon.
När Hans dök upp kändes det som ett skönt avbrott. Han såg bister ut. Vad kunde ha hänt? Han höll Martin i ett stadigt grepp. Martin såg både ledsen och skamsen ut. Vad hade ungen gjort den här gången? Fyra år men snabb som en ekorre som hoppar i träden, från en gren till en annan. Det räckte att man vände ryggen till och nu hade det säkert gått tio minuter i grälet med mamma. Gud, bara det inte hänt något allvarligt.
Martin var i grunden en snäll pojke. Kanske hade han blivit skrämd av grälet och sprungit iväg.
Hans sa: Men har ni ingen koll på ungen? Han var ju nära att ramla i en avloppsbrunn. Som tur är kom jag förbi och såg honom titta ned, nyfiken som han är. Lizzie kände sig kall i hjärtat och skräckslagen. Den här typen av händelser gav henne ångest. Det var inte första gången heller. Att vara ensamstående kunde vara så tungt och ansvarsfullt och i vissa fall, vissa gånger så illa. Hon orkade bara inte. Att inte mamma kunde vara ett stöd istället . Hon bara kritiserade. Kritiserade henne för saker hon inte kunde göra något åt. Så meningslöst.
Nu hade Martin kunnat skada sig, eller till och med något värre hade kunnat hända medan de hade ett meningslöst gräl. Det om något kunde väl lära dem en läxa, tyckte Lizzie i sitt huvud, och också Hans. Han hade också hört dem gräla tidigare. Tyckte att det skulle vara bättre om Lizzie skaffade sig ett eget boende.
Idag kl. 11:31 |
Min man tycker att jag "springer" här för ofta. Han skyller på att det är farligt att vara här, att jag kan få en nedfallande bjälke i huvudet. Det är bara trams. Egentligen är han svartsjuk. Det finns ju massor av män här, en hel del av dem är unga och snygga. Speciellet han irländaren. Min man talar inte engelska, så han förstår inte vad vi säger.
- Där är han! Hello Simon!
Simon har tänkt att det kunde vara bra att ställa in sig hos bossens fru. Han trodde i alla fall det från början. Nu har bossen börjat kasta ilskna blickar.
- Han kan väl inte tro att jag och den gamla tanten... Det är ju otänkbart!
Hon kommer nu, bäst att vara hövlig, men samtidigt försöka coola ned henne. En svartsjuk boss vill man ju inte ha, när man redan hänger löst.
Jag förstår inte. Simon verkar annorlunda i dag. Ser han inte att jag väntar?
Idag kl. 11:31 |
Min man tycker att jag "springer" här för ofta. Han skyller på att det är farligt att vara här, att jag kan få en nedfallande bjälke i huvudet. Det är bara trams. Egentligen är han svartsjuk. Det finns ju massor av män här, en hel del av dem är unga och snygga. Speciellet han irländaren. Min man talar inte engelska, så han förstår inte vad vi säger.
- Där är han! Hello Simon!
Simon har tänkt att det kunde vara bra att ställa in sig hos bossens fru. Han trodde i alla fall det från början. Nu har bossen börjat kasta ilskna blickar.
- Han kan väl inte tro att jag och den gamla tanten... Det är ju otänkbart!
Hon kommer nu, bäst att vara hövlig, men samtidigt försöka coola ned henne. En svartsjuk boss vill man ju inte ha, när man redan hänger löst.
Jag förstår inte. Simon verkar annorlunda i dag. Ser han inte att jag väntar?
Malin, Costa Brava. 36 år. Småbarnsamma och bor i Spanien. Har skrivit tre texter idag. Och lägger kanske upp dem om fler gör det. Men nu har jag i alla fall presenterat mig! :)
Har ni slutat skriva nu? Jag hoppas på en andra andning, men det blir nog TV i stället!
Ja snart bänkar jag mig framför Tudors :-)
Har precis börjat följa den här bloggen som jag hittade tack vare en av mina bokbloggarkollegor. Funderar på att hoppa på en av era skrivarkurser så småningom. Förmodligen till hösten. Heter i alla fall Titti, snart 33 år, tvåbarnsmamma. Sedan jag var liten har jag drömt om att bli författare. Har alltid skrivit, dikter och noveller men inte regelbundet. Mest sporadiskt. Nu har jag gett mig fanken på att jag ska skriva (nästan) varje dag. Om det så bara är en mening på en dikt. Den här gången får jag inte ge upp!
Hej Titti!
Kul att du hittat hit!
Vi kommer att ha bloggartiklar om skrivande med jämna mellanrum så du får jättegärna sprida ryktet denna blogg!
Vi kommer att ha distanskurser även till hösten, ungefär sammakurser som nu.
Vänliga hälsningar
Johanna Wistrand
Någon efterlyste - för ett bra tag sedan - exempel på oredigerad text. Här är ett sådant exempel, jag tar en del av det direkt från momentum.
Inte så kul, va?
ag sitter i möte, jag är ordförande nu, men de skall inte komma och sdttyra och ställa med mig, inte- Det är jag som är kvar nu, det är jag som har matken och de skall inte komma och sägtt sig på mig. Jaf har tänkt mycket på att gra hemmet till ett museum, men det blir efter min dag död. Jag vill inte att främmande människro skall jgå in ock frafsat där inne, ta i dukar och gardiner med smutsiga händer, tumma och treva och kladda på målningarna, hänga upp dem på museum med nmnaskylt och gudier skall g re runbt och visa tursiter vad de gjorde för kpnonst. Jag sitter hör som sen darka som bevakar mihn skatt, mina skatter. En liten runddrake men jag kan också spruta eld, de kommer de att se om de går emot mig. Nu sitter jag här orubblig, de försöker och försöker att flytta å mig, m de svär be och förbannelse över att familjen velat ha mig till ordförande på livstid. Jag får också gå i trädgården och plolcka öpplen, ålpäron och plomman. Blommer och måla i gamla ateljén. . Jag är som en propp, liten och tjock. Hahaha. Jag låter tnankantankarna ila sunt som på en vandring genom åren och envandraing genom husen och trädgårdanra. Jag slår dövörat till som det heter, och jag har muycket rikgtigt ett riktigt dövöra. De täycker jag är besvärlig, de sklull så gärna vilja föytta på mig. Men det kan de inte. Degn har hindrat dem, låst deras händer. Hahaha.
Jag tänker ovcer mitt liv medan jag varndrar ur rum i rum, möter människor från förr. De är inte borta, de väntar alla runt knuten. Tror jag. Men det har alltid just gått när jag kommer där. De gör precis som de gjorde i livet. tillräckligt länge för att frå ga min o om mina lärare. Jag vet att jag inte hinner berätta om dem.Lärarna menar jag. M var den som gav min längtar rätt utlopp, han gav mig de rätta färgerna och han gav mig nyckeln till symbolerna. Han gav mig rätt en till mina drömmar! Mina dömmar har väl akdldrig betytt någonting, tänker jag, men de betydde ände en hel del. Jag kan se det nyu i efterskotta. Vad är det annat än mina drömmar som satt mig här som en gränsvakt över vid stationen mellan Markvej och alla andra.
Nej, säger jag högt, det där muåste vi tänka på mera. Vi lägger det, sägr jag om någor av deras idiotekska projekt osm jag inte vill tänka på engång. De talat också om fuktskoador och mögel inne i huset, men jag vet att det inte är så, där är bara ett skönt damm, en väv av spindelnät och av drömmar. Mina drömmar.
Jag kunde aldirg riktigt ge mig hän,som M bad mig om. Det där drömläandskpate som dromlandskapet som jag såg och där jag ville få tillträde för att beskriva de mystiskt varelser som rörda sig där Det var kvinnan med de stora rovdjuren, den dgråtnad gråtande Melisand. katten i tgräset där blommorma var som stora paraplyer. Rummen och trädgården utsuddad till flytnade färgfläckar till ett dis där mankänner vinden från kläderna där mankänner luftdraget från dem som har gått förvi och forsäker måla detta.
: Nej, vi kan inte besluta om detta, säger gjag och reser mig upp. Mötet är sut slut!
Skicka en kommentar