söndag 6 juni 2010

En slitstark genre


Många av dagens moderna, nyskrivna veckotidningsföljetongar är s k ”romantiska rysare”.
I den anglosaxiska världen är det här en väldigt populär variation av den genre som kallas ”romance”. Men i den romantiska rysaren handlar inte bara om kärlek, utan det finns ett spänningsmoment också, och de är invävda i varandra.

Hela genren romantic suspense bygger på en kvinnlig huvudpersons tilltagande känsla av mannen hon är kär i inte riktigt är den hon tror. Hon gifter sig av kärlek men äktenskapet verkar vara en potentiell fälla, eller så blir hon kär i någon som verkar ruva på väldigt mörka hemlighter och som kanske till och med är farlig. Det finns romans men också stark mystik. Exempel på detta inom den klassiska litteraturen är “Jane Eyre” och “Rebecca”.

Min teori är att temat har en historisk bakgrund av sociala och ekonomiska skäl: förr i tiden var en kvinnas stora hopp om försörjning att bli bortgift, men när hon väl var det stod hon under sin mans förmynderi, utan egna tillgångar eller möjlighet att försörja sig. Som gift var möjligheterna att ångra sig minimala om den äka maken inte var som hon hoppats på. Med äktenskapet följde alltså en risk, även om inte alternativet ungmödom (”spinsterhood”) var så eftertrakat heller. Inte undra på att äktenskapet kändes laddat, både med dess chans till kärlek men också risken för av att bli för evigt fjättrad till en psykopat i ett ödsligt slott med vindlande korridorer. Eller till en syfilissmittad suput… Hon kunde bara hoppas på att den äkta mannen skulle visa sig vara både rik och god. (Att han var snygg hör liksom till genren.)

Idag ser man otaliga variationer på vad som egentligen är samma tema. En slitstark genre som romance går att uppdatera och modernisera, trots de senaste hundra årens kvinnliga frigörelse. Idag kanske det hela handlar om ett par som ganska nyligen träffats och flyttar ut till ett isolerat hus i skärgården – på hans initiativ. Efter ett tag börjar det hända konstiga grejor och gradvis börjar den kvinnliga huvudpersonen känna sig osäker på vem den här mannen egentligen är. Och tillvaron på ön blir alltmer ruggig och hotfull. Hur otänkbart det än verkar så börjar hon misstänka honom för att ligga bakom det mystiska och skrämmande som sker. Kanske verkar han till och med försöka ta livet av henne.
Men såklart löser sig allting och det visar sig att han förstås är helt oskyldig. Först då kan paret förenas med alla hinder undanröjda. Slutet gott allting gott!

(c) Jenny Bäfving (Skriv om ditt liv, Skriva roman för veckotidningar, Författarverkstad)

tisdag 1 juni 2010

Hamid har tappat bort sin pappa


Det är en gråregnig torsdagsförmiddag. Istället för att promenera till kundmötet tar jag därför rulltrappan ner till Tekniska högskolans tunnelbanestation. Tåget ska rulla in om fyra minuter och under tiden sätter jag mig på bänken och försjunker i min bok. Men snart blir jag avbruten av en burkig röst i högtalarna:

”Ett meddelande till Hamid, sju år, med brun jacka. Hamid, sju år, med brun jacka. Kontakta närmaste spärrexpeditör … (tvekan), alltså där du vanligtvis köper biljetter. Alltså Hamid, sju år, med brun jacka, kontakta spärrexpeditören eller någon som jobbar i tunnelbanan.”

För att få ett meddelande att gå fram behöver du anpassa det till mottagarna. Det gäller oavsett om du mejlar till en kompis, skriver en rapport i ditt arbete eller, som i det här fallet, ropar ut ett meddelande i tunnelbanan. I tunnelbaneexemplet skedde mottagaranpassningen under arbetets gång. Personen som ropade ut meddelandet insåg samtidigt som hon sa ordet spärrexpeditör att en liten sjuåring inte förstår vad det betyder. Hon räddade situationen så gott hon kunde, och förhoppningsvis förstod Hamid ändå vad hon menade. Ännu bättre hade det förstås varit om hon hade funderat igenom sitt budskap innan: Vad vill jag säga och till vem? Och sedan anpassat sitt ordval efter det.

Meddelandeutroparen gör dessutom ett annat klassiskt misstag: hon försöker rikta sitt meddelande till alla istället för en specifik person. Om hon verkligen hade riktat sig till Hamid hade hon förstås inte sagt att han har en brun jacka på sig – det vet han redan. Kanske borde hon istället ha riktat meddelandet till oss vuxna på perrongen istället? Då kunde det ha låtit så här:

”Ett meddelande till samtliga resenärer: Hamid, sju år, har tappat bort sin pappa. Hamid har mörkt, kort hår, brun jacka och blåa byxor. Om du ser Hamid ber vi dig hjälpa honom till närmaste spärrexpeditör.”

Du som vill nå ut med ditt budskap behöver alltså svara på två frågor innan du skapar ditt meddelande: Vem riktar jag mig till? Varför? Därefter anpassar du meddelandet efter det.

(c) Jenny Forsberg (Nå ut med ditt budskap)