Den röda tråden

Jag är ju väldigt förtjust i böcker som har i vad som kallas för ”a strong narrative” - en stark berättelse. Den starka berättelsen eller handlingen är verkligen typisk för underhållningsromanen och jag försöker åstakomma det själv i mina egna veckotidningsromaner. Jag tror detta har att göra med min filmskolning, som kommit till god användning här.
Det ska finnas en tydlig röd tråd som naglar fast läsaren.

Ändå var det jag missade insåg jag i efterhand, i bidraget jag skickade till Hemmets Journals tävling i att skriva följetong, för något år sedan. Det vinnande bidraget verkade dock ha det, det magiska drivet.
Själv fastnade jag i miljöbeskrivningar. Men om jag komprimerat handlingen i tio avsnitt hade den blivit ganska tunn. Det fanns inte tillräckligt många eller intressanta vändpunkter.

Med andra ord, det saknades en bärande, stark, utmejslad handling. Folk som sitter och dricker kaffe /alternativt flädervin i övervuxna trädgårdar och pratar räcker inte. Det är på sin höjd mysigt, speciellt för författaren, som drömmer sig bort...
Men att skriva mest för att försöka förflytta sig bort från vardagen och verkligheten är nog ingen bra idé. Iallafall inte om man glömmer målet och syftet för texten - i det här fallet att få läsaren att fortsätta vända blad, känna spänning, läsa vidare och framför allt köpa nästa nummer av tidningen!

(c)Jenny Bäfving (Skriv om ditt liv och Skriva romaner för veckotidningar)