Kära dagbok

Jag var lycklig då jag var sju.

Det var som sjuåring jag fick en rosa dagbok med ett guldfärgat litet lås, och den mest söta, pyttelilla nyckel. Det blev viktigt för mig att låsa och låsa upp, och i den rosa dagboken skrev jag om allt jag upplevde. Det blev nog mest en redovisning av den dag som gått, jag skrev på kvällarna. ”Kära dagbok - Idag har jag varit i skolan…”. Kanske skrev jag inte så mycket om känslor och inre tankar – det kom nog senare – i tonåren.

Det här året har jag börjat skriva dagbok igen – inte att förväxla med det fria flödesskrivandet. Jag ägnar inte mycket tid till dagboksskrivandet men ändå blir det av, lite grann. Jag bestämde mig helt enkelt för ett datum – och av någon orsak blev det den 19. Det innebär att den 19 dagen varje månad skriver jag nu dagbok och jag avser att göra det under hela det här året. Tanken är att det inte enbart skall vara en redovisning av den dag som gått, utan att jag skriver om tankar och känslor som antyder var jag just då står i livet, vad det är jag bryter och bänder i för tillfället…

Och det som jag nu efter fyra månader har upptäckt, är att jag skrivit mycket om att mina barn är vuxna, att de inte längre behöver mig. Jag ser tillbaka på tiden då barnen var små – då jag var bäst i världen. Nu klarar de sig själva – och lite ensamhet – och överblivenhetskänsla – kan jag urskilja i mina texter. Fast lite lättnad också – det är ju fantastiskt att äntligen få vräka på min egen musik, högljutt – utan att någon förfasar sig över min dåliga smak!

Så … efter ett år kommer jag att ha 12 dagbokstexter och då kan jag följa lite av min egen resa. Kanske läser jag då igenom texterna och drar de slutsatser jag önskar – kanske ser jag att där finns trådar jag vill dra i lite mera – utveckla… kanske slutar det i en mer sammanhängande text … kanske … kanske…

Och om jag fortsätter ännu längre, så har jag efter 2 år 24 texter, jag tycker det är riktigt spännande det här! Spännande och givetvis – det inser jag – ingår stänk av egenterapi…
Inte dåligt!

Underbar vår önskar skrivarvännen,

(c) Maud Deckmar (Skriva för läkedom)