Följetong av Jenny Bäfving

I Hemmets Veckotidning kan man denna vecka börja följa Jenny Bäfvings nya följetong.

Jenny undervisar på Falkens författarskola bl a i konsten att Skriva romaner för veckotidningar.

Välkommen till höstens kurser!

Den 16/8 öppnar kontoret och tar emot kursanmälningar.
Ring 031/192530.
Information om kurserna och kursledarna hittar du här. Klicka på länkarna i bloggens högra marginal.

En slitstark genre

Många av dagens moderna, nyskrivna veckotidningsföljetongar är s k ”romantiska rysare”.
I den anglosaxiska världen är det här en väldigt populär variation av den genre som kallas ”romance”. Men i den romantiska rysaren handlar inte bara om kärlek, utan det finns ett spänningsmoment också, och de är invävda i varandra.

Hela genren romantic suspense bygger på en kvinnlig huvudpersons tilltagande känsla av mannen hon är kär i inte riktigt är den hon tror. Hon gifter sig av kärlek men äktenskapet verkar vara en potentiell fälla, eller så blir hon kär i någon som verkar ruva på väldigt mörka hemlighter och som kanske till och med är farlig. Det finns romans men också stark mystik. Exempel på detta inom den klassiska litteraturen är “Jane Eyre” och “Rebecca”.

Min teori är att temat har en historisk bakgrund av sociala och ekonomiska skäl: förr i tiden var en kvinnas stora hopp om försörjning att bli bortgift, men när hon väl var det stod hon under sin mans förmynderi, utan egna tillgångar eller möjlighet att försörja sig. Som gift var möjligheterna att ångra sig minimala om den äka maken inte var som hon hoppats på. Med äktenskapet följde alltså en risk, även om inte alternativet ungmödom (”spinsterhood”) var så eftertrakat heller. Inte undra på att äktenskapet kändes laddat, både med dess chans till kärlek men också risken för av att bli för evigt fjättrad till en psykopat i ett ödsligt slott med vindlande korridorer. Eller till en syfilissmittad suput… Hon kunde bara hoppas på att den äkta mannen skulle visa sig vara både rik och god. (Att han var snygg hör liksom till genren.)

Idag ser man otaliga variationer på vad som egentligen är samma tema. En slitstark genre som romance går att uppdatera och modernisera, trots de senaste hundra årens kvinnliga frigörelse. Idag kanske det hela handlar om ett par som ganska nyligen träffats och flyttar ut till ett isolerat hus i skärgården – på hans initiativ. Efter ett tag börjar det hända konstiga grejor och gradvis börjar den kvinnliga huvudpersonen känna sig osäker på vem den här mannen egentligen är. Och tillvaron på ön blir alltmer ruggig och hotfull. Hur otänkbart det än verkar så börjar hon misstänka honom för att ligga bakom det mystiska och skrämmande som sker. Kanske verkar han till och med försöka ta livet av henne.
Men såklart löser sig allting och det visar sig att han förstås är helt oskyldig. Först då kan paret förenas med alla hinder undanröjda. Slutet gott allting gott!

(c) Jenny Bäfving (Skriv om ditt liv, Skriva roman för veckotidningar, Författarverkstad)

Hamid har tappat bort sin pappa

Det är en gråregnig torsdagsförmiddag. Istället för att promenera till kundmötet tar jag därför rulltrappan ner till Tekniska högskolans tunnelbanestation. Tåget ska rulla in om fyra minuter och under tiden sätter jag mig på bänken och försjunker i min bok. Men snart blir jag avbruten av en burkig röst i högtalarna:

”Ett meddelande till Hamid, sju år, med brun jacka. Hamid, sju år, med brun jacka. Kontakta närmaste spärrexpeditör … (tvekan), alltså där du vanligtvis köper biljetter. Alltså Hamid, sju år, med brun jacka, kontakta spärrexpeditören eller någon som jobbar i tunnelbanan.”

För att få ett meddelande att gå fram behöver du anpassa det till mottagarna. Det gäller oavsett om du mejlar till en kompis, skriver en rapport i ditt arbete eller, som i det här fallet, ropar ut ett meddelande i tunnelbanan. I tunnelbaneexemplet skedde mottagaranpassningen under arbetets gång. Personen som ropade ut meddelandet insåg samtidigt som hon sa ordet spärrexpeditör att en liten sjuåring inte förstår vad det betyder. Hon räddade situationen så gott hon kunde, och förhoppningsvis förstod Hamid ändå vad hon menade. Ännu bättre hade det förstås varit om hon hade funderat igenom sitt budskap innan: Vad vill jag säga och till vem? Och sedan anpassat sitt ordval efter det.

Meddelandeutroparen gör dessutom ett annat klassiskt misstag: hon försöker rikta sitt meddelande till alla istället för en specifik person. Om hon verkligen hade riktat sig till Hamid hade hon förstås inte sagt att han har en brun jacka på sig – det vet han redan. Kanske borde hon istället ha riktat meddelandet till oss vuxna på perrongen istället? Då kunde det ha låtit så här:

”Ett meddelande till samtliga resenärer: Hamid, sju år, har tappat bort sin pappa. Hamid har mörkt, kort hår, brun jacka och blåa byxor. Om du ser Hamid ber vi dig hjälpa honom till närmaste spärrexpeditör.”

Du som vill nå ut med ditt budskap behöver alltså svara på två frågor innan du skapar ditt meddelande: Vem riktar jag mig till? Varför? Därefter anpassar du meddelandet efter det.

(c) Jenny Forsberg (Nå ut med ditt budskap)

Barnet som vill leka

Idag lyser solen ljust och blitt och himlen är blå. När jag var barn, var jag rädd för att se upp mot höga byggnader eller att se rakt upp i himlen. Vad var jag så rädd för? Kanske för att tappa fotfästet. Eller för att stöta på någon ängel ute på ett av sina dagligt uppdrag. Vad skulle jag säga till den där ängeln?

Jag får ibland frågan: Varför skriver författare så ofta om sin barndom? Orhan Pamuk, som fick nobelpriset härom året, fick också ofta denna fråga, berättade han i TV. Pamuk kände det då alltid som han måste rättfärdiga sig! Det finns ett svar han återkommer till, berättade han, nämligen att det gäller att hålla barnet inom sig levande.

Det är vissa böcker som jag återkommer till. En sådan favoritbok, som jag alltid har nära till hands, är Writer’s block - and how to use it av Victoria Nelson. Denna bok handlar om så mycket mera än skrivblockeringar, detta skrämmande ord. Hon påstår här, att när vi fastnar vår skrivprocess, beror det på att vårt inre barn är uttråkat.
Barnet vill alltid leka och ha roligt. När det inre barnet inte är överens med vårt yttre jag,vårt väl uttänkta skrivprojekt, då sätter hon sig på tvären, skriker ”nej”! Jag vill inte, det är tråkigt!” Och då blir det inget skrivet.

En annan av dessa böcker är Clive Matsons bok: Let the crazy child write - finding your own creative writing voice. Clive Matson talar om samma sak som Victoria Nelson; det är det glada galna barnet, the crazy child, inom oss som vill skriva, som vill att vi skall vara hennes språkrör. När vi får kontakt med barnet, då kommer ibland det där tillståndet av flöde, ”flow”, som vi så gärna vill uppleva. Och då händer det:
Barnet inom oss kommer fram och skrattar och klappar i händerna. Hon sätter igång den vuxnas hand; barnets energi flyter igenom nervtrådar och blodkärl ut till fingrarna som börjar röra pennan (eller tangentbordet). Det behöver inte alls vara roliga saker, men det är sådant som barnet vill skall bli sagt!

Därför är det mycket viktigt för oss skrivare att våga lita på barnet, när vi skriver. Vi måste försöka hänga med – där viftar kanten av en kjol runt ett hörn! Spring efter!

(c) Kerstin Dahlén (leder "Kom igång & skriv!" på distans)

Att härma

Att härma en annan författares stil kan vara både lärorikt och roligt. Om du ofta målar fram miljöer, skriver detaljerat och omfångsrikt kan det vara spännande och utvecklande att försöka skriva en novell i en helt annan stil, t ex sparsmakat och ganska minimalistiskt. Och för att få inspiration till det kan man helt enkelt efterapa en annan författare som skriver på det viset. Författare jag kommer på i detta sammanhang är Raymond Carcer och Ernest Hemingway.
Sedan kan man förstås göra omvänt.
Kom gärna med tips i kommentarerna på författare som skriver målande, pratigt, förklarande etc respektive minimalistisk, korthugget, gestaltande.

Den röda tråden

Jag är ju väldigt förtjust i böcker som har i vad som kallas för ”a strong narrative” - en stark berättelse. Den starka berättelsen eller handlingen är verkligen typisk för underhållningsromanen och jag försöker åstakomma det själv i mina egna veckotidningsromaner. Jag tror detta har att göra med min filmskolning, som kommit till god användning här.
Det ska finnas en tydlig röd tråd som naglar fast läsaren.

Ändå var det jag missade insåg jag i efterhand, i bidraget jag skickade till Hemmets Journals tävling i att skriva följetong, för något år sedan. Det vinnande bidraget verkade dock ha det, det magiska drivet.
Själv fastnade jag i miljöbeskrivningar. Men om jag komprimerat handlingen i tio avsnitt hade den blivit ganska tunn. Det fanns inte tillräckligt många eller intressanta vändpunkter.

Med andra ord, det saknades en bärande, stark, utmejslad handling. Folk som sitter och dricker kaffe /alternativt flädervin i övervuxna trädgårdar och pratar räcker inte. Det är på sin höjd mysigt, speciellt för författaren, som drömmer sig bort...
Men att skriva mest för att försöka förflytta sig bort från vardagen och verkligheten är nog ingen bra idé. Iallafall inte om man glömmer målet och syftet för texten - i det här fallet att få läsaren att fortsätta vända blad, känna spänning, läsa vidare och framför allt köpa nästa nummer av tidningen!

(c)Jenny Bäfving (Skriv om ditt liv och Skriva romaner för veckotidningar)