Barnet som vill leka

Idag lyser solen ljust och blitt och himlen är blå. När jag var barn, var jag rädd för att se upp mot höga byggnader eller att se rakt upp i himlen. Vad var jag så rädd för? Kanske för att tappa fotfästet. Eller för att stöta på någon ängel ute på ett av sina dagligt uppdrag. Vad skulle jag säga till den där ängeln?

Jag får ibland frågan: Varför skriver författare så ofta om sin barndom? Orhan Pamuk, som fick nobelpriset härom året, fick också ofta denna fråga, berättade han i TV. Pamuk kände det då alltid som han måste rättfärdiga sig! Det finns ett svar han återkommer till, berättade han, nämligen att det gäller att hålla barnet inom sig levande.

Det är vissa böcker som jag återkommer till. En sådan favoritbok, som jag alltid har nära till hands, är Writer’s block - and how to use it av Victoria Nelson. Denna bok handlar om så mycket mera än skrivblockeringar, detta skrämmande ord. Hon påstår här, att när vi fastnar vår skrivprocess, beror det på att vårt inre barn är uttråkat.
Barnet vill alltid leka och ha roligt. När det inre barnet inte är överens med vårt yttre jag,vårt väl uttänkta skrivprojekt, då sätter hon sig på tvären, skriker ”nej”! Jag vill inte, det är tråkigt!” Och då blir det inget skrivet.

En annan av dessa böcker är Clive Matsons bok: Let the crazy child write - finding your own creative writing voice. Clive Matson talar om samma sak som Victoria Nelson; det är det glada galna barnet, the crazy child, inom oss som vill skriva, som vill att vi skall vara hennes språkrör. När vi får kontakt med barnet, då kommer ibland det där tillståndet av flöde, ”flow”, som vi så gärna vill uppleva. Och då händer det:
Barnet inom oss kommer fram och skrattar och klappar i händerna. Hon sätter igång den vuxnas hand; barnets energi flyter igenom nervtrådar och blodkärl ut till fingrarna som börjar röra pennan (eller tangentbordet). Det behöver inte alls vara roliga saker, men det är sådant som barnet vill skall bli sagt!

Därför är det mycket viktigt för oss skrivare att våga lita på barnet, när vi skriver. Vi måste försöka hänga med – där viftar kanten av en kjol runt ett hörn! Spring efter!

(c) Kerstin Dahlén (leder "Kom igång & skriv!" på distans)

Kylskåpsessäer och drakar

Idag hade jag alltför bråttom när jag skulle runda kylskåpsdörren, och i samma ögonblick rasslade det ner ett antal kylskåpsmagneter.
En ko blev av med ett öra. En hund blev halshuggen, och den spanska kakelplatten blev plötsligt antik.

Medan jag plockade upp alla olika lappar från golvet, tänkte jag att det är ganska intressant att se på hur vars och ens kylskåpsmagnetssamling ser ut.
Hos mig är det en blandning från det lägsta, som hur man gör med mögliga matvaror , till det mera highbrow, som ett semikolons hemligheter. Plus diverse lustigheter om att öppna sommargalleri i sin bod, och ett Nemi-klipp, där hon gråtande av skratt faller en boyfriend om halsen. Han har bett henne sy i en lös knapp, och Nemi kvider fram: "Han tror jag kan sy!!" Den föll jag för, the story of my life.

- Semikolonklippet är ett av de mest intressanta klippen. Det är gulnat och böjt, slitet i kanten efter åtskilliga halsbrytande fall. Jag tror att det är en bra idé att skriva ned visdomsorden, spara dem och dela med mig till andra om man hittar något intressant. Mitt favoritklipp om semikolon är hämtat ur GP, skrivet av Tomas Forser: ... "när läsaren fått vad han skall ha av information och meningen riskerar att flyta ut kan ett semikolon vara vad som behövs. Men klåparen avslöjas obarmhärtigt. Läsaren måste känna att här handlar det inte om att nya ord har adderats efter en nödvändig paus utan att texten tar ett kliv upp på en ny nivå; en komprimerad där poäng hämtas hem." (kommatecken tycks vara helt ute).

En annan sak som jag kommer på, medan jag går igenom samlingen av de minneslappar som hedrats med en kylskåpsplacering, är att dessa skulle kunna vara underlag till en utmärkt skrivövning av något slag. Antingen kan man försöka foga in så många av lapparna som möjligt i en text, eller skriva om vad lapparna säger om kylskåpets ägare eller sätta ihop en dikt av några utvalda.
Eller som jag har gjort här, ge dem litet uppmärksamhet. Har ni andra tips vad man kan använda denna pyttipanna av tänkvärdheter?

En bok hinner jag med att rekommendera: Ursula K. Le Guins (hon med Trollkarlen från Övärlden) "Steering the craft, exercises and discussions on Story Writing for the lone navigator or the multinous crew". Väldigt jordnära praktiska övningar, matnyttiga helt enkelt. Inte något alls om drakar eller fantastiska händelser. Tyvärr, kan jag tycka kanske.

Jag glömmer aldrig när jag hörde Le Guin tala på bokmässan för ganska många år sedan, Hon berättade att hon alltid skrev utomhus, även om det var kall vinter. Hon gick ut, insvept i en filt, slog sig ned i sin trädgårdsstol och, sade hon, väntade på att drakarna skulle komma. DET är något att minnas! Hon hade säkert en svart anteckningsbok med mjuka pärmar. Passa på att sätta er ute och vänta på drakarna nu medan det är vår!
Men glöm inte LeGuins bok, den är näring för alla som skriver!

(c) Kertin Dahlen (håller i kursen "Kom igång & skriv!" på distans)